Snubben heter visst Zeus. Jag ber om ursäkt.
Skulle det här ha hänt för ett halvår sedan? Det är allt jag ber er fundera på.
Det uttalas Sevs, så ni vet.
tisdag 11 november 2008
måndag 10 november 2008
Livet går vidare på vår lilla (stora jämfört med Danmark) ö.
Jag vill upplysa er, alla mina kära läsare, att vi har mat för dagen och kläder på kroppen.
Dock kan jag avhölja den dunkla sanningen om mitt favoritgodis - hockeypulvret. Jag upptäckte idag att det har blivit 20% dyrare.
Det fick mig att bli en aning rädd, men dock förträngde jag min rädsla och gick hem och läste. Jag ska nämligen hålla en föreläsning i isländska på onsdag. Jag var klar med lite dryg hälften av boken, men jag klarade att läsa klart den innan jag åkte till min privatlärare. (Tjejer, jag vet vad ni tänker, men nej. Bara om ni tänder på kvinnor.)
I alla fall så har skolan, som jag tidigare upplyst er om, börjat gå lite sämre för mig än ni som känner mig nog kommer ihåg från grundskolan. Jag hade historieprov häromdagen. Jag har inte fått tillbaka det än, men jag kan tänka mig att jag ligger någonstans på G- översatt till svenska betyg.
Men, allvarligt talat, det var prov på de gamla grekerna. Hur kan man ta dem på allvar? De trodde till exempel att det var såhär kentaurerna kom till: En snubbe är kär i Hera, en av olympusgudarna, eller var det heter på svenska. Islänningar har så konstiga översättningar på alla gamla grekiska namn (Seus = Seifur). I alla falla så är snubben kär i henne så att han sätter på ett moln som Seus fixade så att det såg ut som hon. Så inte bara det att snubben satte på ett MOLN utan att märka det, utan avkomman blir dessutom KENTAURER, MÄN MED HÄSTUNDERKROPP. Och det är de här snubbarna som la grunden för all vår mattekunskap?
Annars har jag det bara bra, trots att jag gör bort mig dagligen. Att vara tvåspråkig tär på en kan jag säga. Häromdagen gick jag in i en affär. Jag var lite lagon trött och inne i min egen, svenska värld. Jag var helt inställd på att biträdet skulle hälsa mig med frasen daginn som är så vanligt just i den affären. Jag var helt inställd på att svara henne med samma vanliga fras. I mitt huvud fanns det ingen chans till avvikelser från detta så vardagliga utbyte av artigheter. Så kommer jag fram till kassan och expediten hälsar med Góðan dag. Jag fick panik, jag visste inte vad jag skulle göra. Ska jag visa min självständighet och hålla mig till daginn eller ska jag gå efter hennes exempel och säga Góðan dag?! Jag kunde inte bestämma mig. Tillslut kändes det som om jag måste få någonting ur mig. Jag vet inte varför, men just vid det tillfället tyckte min hjärna att det var lämpligt för mig att slänga ur mig "gaga", så det var det jag gjorde. "Gaga". Hon måste ha trott att jag var någon slags storslaget geni.
Just i detta nu borde jag otvivelaktigt sova eller plugga. Jag har inte gjort läxan i något ämne inför morgondagen, och det känns som om det lilla hål jag har när de andra lär sig danska inte kommer räcka till för att jag ska kunna ta igen en dags ogjorda läxor. Ligger cirka 10 A4-sidor efter i matte också, jag har inte gjort läxorna på två dagar.
I helgen var jag hos en kompis i en liten, avlägsen ort en bit från Reykjaviks kärna där det hus jag kallar mitt hem råkar befinna sig. Orten i fråga påminner lite grann om den där jag växte upp, fast runt den här orten är det ingenting. Runt min hemort är det i alla fall skog. Hos henne såg man inte annat än mossa och lavafält. Jag älskade det ändå.
Jag var tvungen att ta buss till henne. Pappa erbjöd sig att skjutsa mig till busshållsplatsen, men som den naturnvärnare jag är, sade jag nej. "Säker på att du hittar?" Naturligtvis hittar jag!! Jag gick där dagen innan med min kompis och hem därifrån alldeles ensam. Naturligtvis hittar jag. Jag antar att det är onödigt att berätta, iallafall för er som känner mig, att jag gick vilse. Jag ringde pappa i panik och frågade vart jag skulle. Han berättade det och sade åt mig att springa. Jag sprang. Klockan var 5 i 6, jag skulle med 6-bussen. Jag kom in på stationen, andfådd, svettig, utan någon aning om vart jag skulle. Jag köpte biljetten, grymt stressad. Satte mig när och väntade på att bussen skulle slå på lysena. Bussen slog inte på lysena. 6-bussen går 18.15.
På kvällen gick jag och min kompis på bio, Max Payne, riktigt bra film. Promenerade runt ett tag och pratade. Jag kan fortfarande få skrattattacker av att tänka på saker vi sade då. Insåg det idag på kemin. Jag sitter längst fram.
Jag ber om ursäkt för att det här var en så rörig blogg, men jag kände ett behov av att använda lite mer komplicerat språk nu när jag ändå kan det. Om jag på ett eller flera ställen begått grammatiska eller stilistiska fel, så ber jag er ta upp det med skolverket. Jag skulle gärna se en ändring i Läroplanen som tillgodogör behoven för att lära sig riktig svenska i skolan.
Olgizzle
Dock kan jag avhölja den dunkla sanningen om mitt favoritgodis - hockeypulvret. Jag upptäckte idag att det har blivit 20% dyrare.
Det fick mig att bli en aning rädd, men dock förträngde jag min rädsla och gick hem och läste. Jag ska nämligen hålla en föreläsning i isländska på onsdag. Jag var klar med lite dryg hälften av boken, men jag klarade att läsa klart den innan jag åkte till min privatlärare. (Tjejer, jag vet vad ni tänker, men nej. Bara om ni tänder på kvinnor.)
I alla fall så har skolan, som jag tidigare upplyst er om, börjat gå lite sämre för mig än ni som känner mig nog kommer ihåg från grundskolan. Jag hade historieprov häromdagen. Jag har inte fått tillbaka det än, men jag kan tänka mig att jag ligger någonstans på G- översatt till svenska betyg.
Men, allvarligt talat, det var prov på de gamla grekerna. Hur kan man ta dem på allvar? De trodde till exempel att det var såhär kentaurerna kom till: En snubbe är kär i Hera, en av olympusgudarna, eller var det heter på svenska. Islänningar har så konstiga översättningar på alla gamla grekiska namn (Seus = Seifur). I alla falla så är snubben kär i henne så att han sätter på ett moln som Seus fixade så att det såg ut som hon. Så inte bara det att snubben satte på ett MOLN utan att märka det, utan avkomman blir dessutom KENTAURER, MÄN MED HÄSTUNDERKROPP. Och det är de här snubbarna som la grunden för all vår mattekunskap?
Annars har jag det bara bra, trots att jag gör bort mig dagligen. Att vara tvåspråkig tär på en kan jag säga. Häromdagen gick jag in i en affär. Jag var lite lagon trött och inne i min egen, svenska värld. Jag var helt inställd på att biträdet skulle hälsa mig med frasen daginn som är så vanligt just i den affären. Jag var helt inställd på att svara henne med samma vanliga fras. I mitt huvud fanns det ingen chans till avvikelser från detta så vardagliga utbyte av artigheter. Så kommer jag fram till kassan och expediten hälsar med Góðan dag. Jag fick panik, jag visste inte vad jag skulle göra. Ska jag visa min självständighet och hålla mig till daginn eller ska jag gå efter hennes exempel och säga Góðan dag?! Jag kunde inte bestämma mig. Tillslut kändes det som om jag måste få någonting ur mig. Jag vet inte varför, men just vid det tillfället tyckte min hjärna att det var lämpligt för mig att slänga ur mig "gaga", så det var det jag gjorde. "Gaga". Hon måste ha trott att jag var någon slags storslaget geni.
Just i detta nu borde jag otvivelaktigt sova eller plugga. Jag har inte gjort läxan i något ämne inför morgondagen, och det känns som om det lilla hål jag har när de andra lär sig danska inte kommer räcka till för att jag ska kunna ta igen en dags ogjorda läxor. Ligger cirka 10 A4-sidor efter i matte också, jag har inte gjort läxorna på två dagar.
I helgen var jag hos en kompis i en liten, avlägsen ort en bit från Reykjaviks kärna där det hus jag kallar mitt hem råkar befinna sig. Orten i fråga påminner lite grann om den där jag växte upp, fast runt den här orten är det ingenting. Runt min hemort är det i alla fall skog. Hos henne såg man inte annat än mossa och lavafält. Jag älskade det ändå.
Jag var tvungen att ta buss till henne. Pappa erbjöd sig att skjutsa mig till busshållsplatsen, men som den naturnvärnare jag är, sade jag nej. "Säker på att du hittar?" Naturligtvis hittar jag!! Jag gick där dagen innan med min kompis och hem därifrån alldeles ensam. Naturligtvis hittar jag. Jag antar att det är onödigt att berätta, iallafall för er som känner mig, att jag gick vilse. Jag ringde pappa i panik och frågade vart jag skulle. Han berättade det och sade åt mig att springa. Jag sprang. Klockan var 5 i 6, jag skulle med 6-bussen. Jag kom in på stationen, andfådd, svettig, utan någon aning om vart jag skulle. Jag köpte biljetten, grymt stressad. Satte mig när och väntade på att bussen skulle slå på lysena. Bussen slog inte på lysena. 6-bussen går 18.15.
På kvällen gick jag och min kompis på bio, Max Payne, riktigt bra film. Promenerade runt ett tag och pratade. Jag kan fortfarande få skrattattacker av att tänka på saker vi sade då. Insåg det idag på kemin. Jag sitter längst fram.
Jag ber om ursäkt för att det här var en så rörig blogg, men jag kände ett behov av att använda lite mer komplicerat språk nu när jag ändå kan det. Om jag på ett eller flera ställen begått grammatiska eller stilistiska fel, så ber jag er ta upp det med skolverket. Jag skulle gärna se en ändring i Läroplanen som tillgodogör behoven för att lära sig riktig svenska i skolan.
Olgizzle
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
